Michelle Karo

Vår älskade lilla dotter Aurora.

Låt oss börja från när vattnet gick på söndagen den 20 februari omkring 20:30. Jag ringde förlossningen tio minuter senare och då kom första riktiga värken. Det fortsatte sedan därefter med 4-6 minuters mellanrum och jag fick inga längre pauser. Eftersom vattnet gått fick jag en tid på förlossningen klockan 22:30 för att säkerställa att det var vattenavgång samt att allt var bra med bebis i magen. Vid det här laget var jag bara öppen 1 1/2 cm vilket inte är tillräckligt för att få stanna trots att mina värkar var täta och vattnet gått.

 

När jag kom hem igen hoppade jag direkt ner i ett bad och försökte andas genom värkarna men det var verkligen jobbigt för mig här. Jag hade svårt att slappna av och dessutom fortsatte värkarna komma rätt tätt vilket gav mig få stunder att hämta ny energi. Min man ringde förlossningen igen omkring 1:30 den 21 februari men då var det fullt så de behövde hitta plats åt mig någon annanstans. Vi fick snabbt veta att det fanns rum för oss på ett annat sjukhus inte alltför långt ifrån. Vi gav oss iväg!

 

Väl framme på sjukhuset såg de att jag var öppen 4 cm och jag fick stanna. Jag minns att de frågar mig "Vad vill du göra nu?" och allt jag fick ur mig var att jag inte vill åka hem, det var därför en lättnad när de försäkrade mig om att jag fick stanna. Jag testade först att bada och ta lustgas, de tog även ett covid-test på mig i badet som senare visade negativt. Ganska snabbt insåg jag att det var för tufft och jag bad snabbt om epidural. Jag vet inte hur länge jag väntade men det känns som att läkaren kom ganska fort men ... tidigare har jag opererat ryggen på grund av ett diskbråck så epiduralen tog inte helt och hållet men i kombination med lustgas gick det ändå bra.

 

Vid något tillfälle bytte jag rum (till ett mycket bättre rum på många sätt faktiskt). Eftersom jag öppnade mig ganska bra behövde jag inte gå runt så mycket och tur var det för jag hade verkligen ont samt täta värkar som gav mig lite andrum. Ungefär vid 13:10 började jag krysta och dottern kom 13:46. När bebisens huvud fortsatta åka in och ut kändes det som att hon aldrig skulle komma till världen och att jag skulle vara fast i den där känslan för evigt. Men ut kom hon!

 

Aurora hade fostervatten kvar i lungorna och skrek inte så mycket som man önskade. Hon togs ut ur rummet med maken till ett annat rum där de fick ge henne lite luft. Ganska snabbt kom de däremot tillbaka med henne till mig. Men även detta kändes som en evighet.

 

• » Jag sprack knappt, grad 1 kallade barnmorskorna det. Ändå fick jag sy tre stygn – vilket egentligen betyder tre trådar så det var ett flertal stygn. Det sved till när de sydde och även efteråt när jag kissade men det var ändå hanterbart.
• » Ett finger kördes upp i analen för att putta upp väggen i vaginan för att se så inget är skadat invärtes. Jag hade hört om detta tidigare men det är ingen mysig upplevelse. Viktigt däremot!
• » Min moderkaka kom ut hel och såg fin ut. Givetvis tog jag en bild när jag fick chansen, men spar känsliga läsare för detta.
• » Detta var jag däremot inte beredd på: Efteråt trycks det på magen vid flera tillfällen för att få ut blod samt se så att man inte har någon större inre skada (tror jag). Det är obehagligt men återigen hanterbart – i alla fall i mitt fall.
• » Precis som efter mitt kejsarsnitt med min dotter var underlivet svullet efteråt.
• » Under förlossningen hade jag pressat och tryckt så mycket att jag fick hemorrojder som smärtade en tid efter men som idag inte besvärar mig alls.
• » Jag kom igång med amningen snabbt också vilket var himla skönt då det tog tid med min första dotter (delvis för att hon var så liten).