I Melbourne under pandemin
Det märktes av någon gång i början på året 2020 för mig. Min man och jag befann oss i Melbourne/Australien (delstaten Victoria) och jag var höggravid. Det var prat om att jag kanske inte skulle få ha min man med mig under förlossningen, något som jag hade svårt att ta till mig. Jag var varken nervös eller orolig, jag tror helt enkelt att jag inte var mottaglig för informationen – kanske lika bra då vi fick vara tillsammans ändå. Det slutade med ett planerat kejsarsnitt och min man fick vara med mig och dottern de två nätter som vi stannade på sjukhuset. Allt gick alltså fint.
Inte långt efter detta blev det allt mer påtagligt att coronaviruset spred sig som en eld på torkat gräs. Jag ammade framför nyheterna där de meddelade att Australien skulle stänga gränserna, ingen inresa och ingen utresa var planen. Personligen var jag sorgsen över detta (kanske själviskt av mig) men jag hade hoppats på att min familj skulle haft en möjlighet att komma och besöka oss nu när vi fått en liten bebis. Jag hade gått igenom graviditeten utan dem och känt mig ganska ensam, sedan hade jag komplikationer efter mitt kejsarsnitt som också bidrog till att jag kände mig låg och nedrig. Min dotter är dessutom mina föräldrars första barnbarn. Stort, med andra ord.
Allt fler restriktioner applicerades på samhället och till skillnad från Sverige var detta inte "starka rekommendationer" utan skulle tolkas som lagar – bröt du mot restriktionerna kunde du faktiskt åka på böter. Saftiga böter. En del testade detta och fick ett sår i plånboken med andra kände sig fänglsade hemma. Som jag. Vad handlade det om för restriktioner? Vid ett tillfälle (eller okej, vid flera perioder) fick vi bara lämna hemmet av fyra skäl: 1) Besöka läkare/sjukhus, 2) För arbete om detta inte kunde genomföras hemifrån, 3) För motion – max 2 timmar per dag och, 4) Besök till mataffären. När man lämnade bostaden var det krav på att bära mask, detta även ute i det fria och alltså inte bara på platser med en massa människor. Poliser patrullerade i området där vi bodde, i båtar, till fots, på häst och i helikoptrar – nej, jag skämtar inte. Det var rent deprimerande att gå utanför dörren och kändes som ett polissamhälle.
Fanns det hopp? TIll en början, ja. Siffrorna gick ner och premiärministern Dan Andrews pratade om att lätta på restriktionerna. Meningar som "we're in it together" och "staying apart keeps us together" upprepades ett flertal gånger, digitala lösningar på musikaler och liknande växte fram. På många sätt var det fint att se hur människor fann ljus i det strikta samhället. Efter ett tag lättades en del restriktioner och de flesta blev gladare men ... restriktionerna kom tilllbaka då fler fall ploppade upp. Vi gick in i något som kallades "State of Emergency" vilket innebar att staten hade rätt att tvinga människor att gå in i karaktän, stoppa massiva samlingar samt hindra andra rörelser av människor ... detta behövde alltså inte bli lagar först eller röstas fram. Staten tog makten. För mig var detta en skrämmande känsla.
Tillslut släpptes restriktionerna igen och sedan knöts det ihop på nytt, sådär höll det på tills vi lämnade landet.
Inte långt efter detta blev det allt mer påtagligt att coronaviruset spred sig som en eld på torkat gräs. Jag ammade framför nyheterna där de meddelade att Australien skulle stänga gränserna, ingen inresa och ingen utresa var planen. Personligen var jag sorgsen över detta (kanske själviskt av mig) men jag hade hoppats på att min familj skulle haft en möjlighet att komma och besöka oss nu när vi fått en liten bebis. Jag hade gått igenom graviditeten utan dem och känt mig ganska ensam, sedan hade jag komplikationer efter mitt kejsarsnitt som också bidrog till att jag kände mig låg och nedrig. Min dotter är dessutom mina föräldrars första barnbarn. Stort, med andra ord.
Allt fler restriktioner applicerades på samhället och till skillnad från Sverige var detta inte "starka rekommendationer" utan skulle tolkas som lagar – bröt du mot restriktionerna kunde du faktiskt åka på böter. Saftiga böter. En del testade detta och fick ett sår i plånboken med andra kände sig fänglsade hemma. Som jag. Vad handlade det om för restriktioner? Vid ett tillfälle (eller okej, vid flera perioder) fick vi bara lämna hemmet av fyra skäl: 1) Besöka läkare/sjukhus, 2) För arbete om detta inte kunde genomföras hemifrån, 3) För motion – max 2 timmar per dag och, 4) Besök till mataffären. När man lämnade bostaden var det krav på att bära mask, detta även ute i det fria och alltså inte bara på platser med en massa människor. Poliser patrullerade i området där vi bodde, i båtar, till fots, på häst och i helikoptrar – nej, jag skämtar inte. Det var rent deprimerande att gå utanför dörren och kändes som ett polissamhälle.
Fanns det hopp? TIll en början, ja. Siffrorna gick ner och premiärministern Dan Andrews pratade om att lätta på restriktionerna. Meningar som "we're in it together" och "staying apart keeps us together" upprepades ett flertal gånger, digitala lösningar på musikaler och liknande växte fram. På många sätt var det fint att se hur människor fann ljus i det strikta samhället. Efter ett tag lättades en del restriktioner och de flesta blev gladare men ... restriktionerna kom tilllbaka då fler fall ploppade upp. Vi gick in i något som kallades "State of Emergency" vilket innebar att staten hade rätt att tvinga människor att gå in i karaktän, stoppa massiva samlingar samt hindra andra rörelser av människor ... detta behövde alltså inte bli lagar först eller röstas fram. Staten tog makten. För mig var detta en skrämmande känsla.
Tillslut släpptes restriktionerna igen och sedan knöts det ihop på nytt, sådär höll det på tills vi lämnade landet.
Det var ganska kort efter att jag fått min dotter som längtan till Sverige slog till. Jag saknade min familj och ville så gärna dela den första tiden med mitt barn med dem. Jag tror att det var april eller maj 2020 som jag pratade med min man om att jag verkligen ville flytta hem till Sverige. Det var såklart svårt för honom att höra då han startat ett företag i Australien som det faktiskt gick bra för under kaoset som rådde i världen. Jag grät och var helt förtvivlad, för om han inte ville flytta till Sverige hade jag stannat i Australien med min dotter eftersom jag absolut inte planerade att separera min familj. Min man kunde se hur mycket denna flytt skulle betyda för mig och var med på tåget redan från början. Jag älskar honom så enormt mycket för detta. Men vägen hem var allt annat än lätt.
Kort sammanfattning av vad vi gick igenom innan vi faktiskt nuddade svensk mark:
→ Köpte flygbiljetter via ett flygbolag som sedan gick i konkurs.
Kort sammanfattning av vad vi gick igenom innan vi faktiskt nuddade svensk mark:
→ Köpte flygbiljetter via ett flygbolag som sedan gick i konkurs.
→ Bokade nya biljetter med ett annat bolag – som vi sedan faktiskt åkte med.
→ Stänga ner makens företag.
→ Skicka kartonger från Australien till Sverige.
→ Avsluta vårdplats, bvc, etc.
→ Ansöka om att få lämna landet – krav från Australienska myndigheterna. Fick avslag.
→ Ansökte igen om att få lämna landet, denna gång med personliga brev. Fick godkänt.
→ Säga upp hyresavtal.
→ Flyttstäda och flyttpacka.
→ Påbörja visumansökan för min man.
→ Säga "hej då" till makens familj och vänner (på obestämd tid).
→ Boka och ta Coronatest där resultatet inte fick vara mer än 48 timmar gammalt.
→ Checka in på flygplatsen tog en timme.
→ En flygresa på 24 timmar med en ettåring – vilket gick jättebra.
Detta är vad jag kommer på nu men givetvis var det också väldigt tufft med pandemin ständigt i bakgrunden hela den tiden fram till att vi faktiskt kom till Sverige i mitten på mars 2021. Läget i Melbourne gick ständigt upp och ner, det var sällan vi kunde träffa familj och vänner där. Majoriteten av året var jag hemma med min dotter medan maken arbetade nästan tio timmar per dag. Hela 2020 var ensamt och instängt för mig men ljuset var mitt älskade barn. Hon fick mig alltid på bättre tankar. Sedan hjälpte det att jag visste att på ett eller annat sätt skulle vi tillbaka till Sverige igen.
Hur var din upplevelse av 2020?
Hur var din upplevelse av 2020?
