Visumansökningar
MIN MANS VISUM ÄR OFFICIELLT GODKÄND!
Och ja, jag skrev detta inlägg INNAN vi fått svaret men något djupt i magen sa att det skulle bli såhär. Det var bara en tidsfråga.
Om du har läst tidigare inlägg vet du att min man behövde ett visum för att få stanna i Sverige med sin familj. Ett visum får inte vem som helst. Det räcker inte att vara gift eller att ha barn. Allt ska bevisas och olika regler kan gälla beroende på vart i världen man kommer ifrån. Är man inte inne i den här soppan själv så är det en hel del detaljer som man inte vet om. Jag visste långt ifrån allt jag vet idag och detta just för att vi själva påverkats såklart.
Och ja, jag skrev detta inlägg INNAN vi fått svaret men något djupt i magen sa att det skulle bli såhär. Det var bara en tidsfråga.
Om du har läst tidigare inlägg vet du att min man behövde ett visum för att få stanna i Sverige med sin familj. Ett visum får inte vem som helst. Det räcker inte att vara gift eller att ha barn. Allt ska bevisas och olika regler kan gälla beroende på vart i världen man kommer ifrån. Är man inte inne i den här soppan själv så är det en hel del detaljer som man inte vet om. Jag visste långt ifrån allt jag vet idag och detta just för att vi själva påverkats såklart.
KORT BAKGRUND
Jag är svensk medborgare, född och uppvuxen här i Sverige med en svenska pappa från norra skogarna och en finskfödd mamma som tågade in i landet när hon bara var några år gammal – hon också från norra skogarna fast Finland då. Jag talar inte finska men svenska och engelska kan jag flytande – och sen några meningar på japanska för den som imponeras av det. Ingen? Nä, okej. Moving on.
Min man är född och uppvuxen i Australien och vi träffades 2016 här i Stockholm/Sverige. Han flyttade till Sverige 2017 och vi bodde tillsammans ett år. Vi flyttade året efter till Australien tillsammans. I april 2019 förlovade vi oss och i maj samma år fick jag veta att jag var gravid. Vi gifte oss i november och i januari 2020 fick jag vår dotter. Världens vackraste och underbaraste lilla skatt. Tiden i Melbourne/Australien var ganska prövande och olycklig som ny mamma under denna tid med alla restriktoner (berättar om detta i ett annat inlägg). Jag hade stor hemlängtan och ganska snabbt bestämde vi oss för att vi behövde flytta till Sverige.
LÄMNA AUSTRALIEN
Trots att vi beslutat om att flytta till Sverige så var vägen till mål allt annat än rak. Vi bokade exempelvis flygbiljetter som avbokades på grund av att flygbolaget gick i konkurs – dem pengarna har vi fortfarande inte sett skymten av. För att få lämna landet krävdes ett undantagsbeslut från australiensiska myndigheten. Vi var alltså tvungna att bevisa att vi skulle hålla oss borta från Australien i minst tre månader. Första gången fick vi avslag men efter andra ansökan, med personliga brev om hur psykiskt påfrestande det hela var och om hur jag behövde komma hem fick vi äntligen ett godkänt. Utan att dra ut på detta så kan jag också nämna att det tog oss en timme vid incheckningen på flygplatsen innan vi fick komma iväg. Och just ja, det var även krav på ett covid-test som inte fick vara mer än 48 timmar gammalt. Vi fick helt ärligt jaga labbet för att få dessa svar i tid. Och ja, ett negativt svar var ett måste.
ANSÖKAN OM VISUM INIFRÅN SVERIGE
Vi ansökte om min mans visum på julafton 2020 i Australien och innan vi reste till Sverige i mars 2021 var ansökan komplett. När vi landat kontaktade vi Migrationsverket och bad om att ändra min mans ansökan från en utifrånansökan till en inifrånansökan, något som inte beviljas vem som helst. Vi fick ett mejl där de svarade att vår ansökan nu hanterades inifrån. Vi tryckte på många saker, jag tror att det var läget med pandemin i världen däremot som gjorde det möjligt för oss. Detta innebar alltså att min man kunde stanna i Sverige tills vi väntade på ett beslut. Jag hörde av mig till Migrationsverket ett flertal gånger; frågade om vi fått en handläggare än, om min man fick arbeta då han måste stanna i landet som läget såg ut (det fick han inte) och om status av vårt ärende i allmänhet. Någonstans fick jag plötsligt information om att min mans ansökan inte bara kommer att handla om ett "ja" eller "nej" för ett uppehållstillstånd ... först skulle de pröva om han ens fick befinna sig i landet när beslutet skulle tas. Detta förvirrade mig då jag trott att vi fått detta godkänt men tydligen inte riktigt.
Min man är född och uppvuxen i Australien och vi träffades 2016 här i Stockholm/Sverige. Han flyttade till Sverige 2017 och vi bodde tillsammans ett år. Vi flyttade året efter till Australien tillsammans. I april 2019 förlovade vi oss och i maj samma år fick jag veta att jag var gravid. Vi gifte oss i november och i januari 2020 fick jag vår dotter. Världens vackraste och underbaraste lilla skatt. Tiden i Melbourne/Australien var ganska prövande och olycklig som ny mamma under denna tid med alla restriktoner (berättar om detta i ett annat inlägg). Jag hade stor hemlängtan och ganska snabbt bestämde vi oss för att vi behövde flytta till Sverige.
LÄMNA AUSTRALIEN
Trots att vi beslutat om att flytta till Sverige så var vägen till mål allt annat än rak. Vi bokade exempelvis flygbiljetter som avbokades på grund av att flygbolaget gick i konkurs – dem pengarna har vi fortfarande inte sett skymten av. För att få lämna landet krävdes ett undantagsbeslut från australiensiska myndigheten. Vi var alltså tvungna att bevisa att vi skulle hålla oss borta från Australien i minst tre månader. Första gången fick vi avslag men efter andra ansökan, med personliga brev om hur psykiskt påfrestande det hela var och om hur jag behövde komma hem fick vi äntligen ett godkänt. Utan att dra ut på detta så kan jag också nämna att det tog oss en timme vid incheckningen på flygplatsen innan vi fick komma iväg. Och just ja, det var även krav på ett covid-test som inte fick vara mer än 48 timmar gammalt. Vi fick helt ärligt jaga labbet för att få dessa svar i tid. Och ja, ett negativt svar var ett måste.
ANSÖKAN OM VISUM INIFRÅN SVERIGE
Vi ansökte om min mans visum på julafton 2020 i Australien och innan vi reste till Sverige i mars 2021 var ansökan komplett. När vi landat kontaktade vi Migrationsverket och bad om att ändra min mans ansökan från en utifrånansökan till en inifrånansökan, något som inte beviljas vem som helst. Vi fick ett mejl där de svarade att vår ansökan nu hanterades inifrån. Vi tryckte på många saker, jag tror att det var läget med pandemin i världen däremot som gjorde det möjligt för oss. Detta innebar alltså att min man kunde stanna i Sverige tills vi väntade på ett beslut. Jag hörde av mig till Migrationsverket ett flertal gånger; frågade om vi fått en handläggare än, om min man fick arbeta då han måste stanna i landet som läget såg ut (det fick han inte) och om status av vårt ärende i allmänhet. Någonstans fick jag plötsligt information om att min mans ansökan inte bara kommer att handla om ett "ja" eller "nej" för ett uppehållstillstånd ... först skulle de pröva om han ens fick befinna sig i landet när beslutet skulle tas. Detta förvirrade mig då jag trott att vi fått detta godkänt men tydligen inte riktigt.
LAGÄNDRINGEN DEN 20 JULI 2021
Vad innebar detta egentligen? Trots att lagen såg glasklar ut verkade det inte vara så hos Migrationsverket. Enligt lagen skulle anknytningspersonen till den som söker om ett uppehållstillstånd kunna slippa kraven på försörjning om 1, hen var en make eller maka och 2, om paret bott tillsammans under en längre tid eller på annat sätt kunde visa att relationen var väl etablerad. Visst låter det buslätt? Men icke. I lagen står det inte vad som definerar en etablerad relation och det står inte heller vad "en längre tid" är i faktiska siffror vilket innebär att detta kan tolkas hur som helst av vem som helst. Migrationsverket anser att försörjningskravet ska i regel gälla till en början men att undantag kan göras vid skäliga fall. På Migrationsverkets facebook-sida verkar det vara minst två år som anses klassas som en längre period, och helst då utomlands – det vill säga att detta inte riktigt räknas om man bott mer än två tillsammans i Sverige. Konstigt eller hur? Är det inte tiden tillsammans som är det viktiga? I vårt fall så hade vi ju däremot bott tillsammans utomlands i två år. Trots att jag vid två tillfällen pratat med två olika personer hos Migrationsverket kunde det aldrig bekräftas eller ens hintas om att vi, vårt fall, kunde vara ett sådant som slapp försörjningskravet. De får inte yttra sig om enskilda fall om dessa inte har öppnats av en handläggare som jag förstod det.
VARFÖR VILL MAN UNDVIKA FÖRSÖRJNINGSKRAVET?
Migrationsverket anser att anknytningspersonen själv ska kunna försörja den sökande samt eventuella gemensamma barn samt kunna ha en bostad av rimlig storlek. Detta är inte plättlätt för alla, dessutom hade jag fått sparken (läs: gravid/sparkad) och varit mammaledig. Vi hade dessutom bott i Australien så det var inte direkt enkelt att båda ordna bostad och arbete i Sverige – från andra sidan jorden – med dessa förutsättningar. Det GÅR, somliga klarar det, men det är inte hur enkelt som helst för alla. Vi hade ett helvete med hyrevärden vi hyrde lägenhet av i andrahand dessutom (läs: hyresvärd/hemsk) och arbetet jag hade var endast en timanställning där de inte kunde ge mig en fast anställning utan endast kunde erbjuda förlängning månadsvis. Sedan blev ju jag gravid (världens finaste lilla skatt men kanske dålig tajming, men när är det någonsin bra tajming?!). Om det fanns en chans att vi kunde komma runt försörjningskravet så skulle det underlätta enormt för oss och min man skulle kunna arbeta – han är utbildad vegansk kock och grafiskt designer.
BEGÄRAN OM BESLUT
Så jag gjorde det jag kunde. Jag pluggade. Oj, vad jag har läst lagtexter, andras ärenden, kikat på olika sidor och samlat på mig information likt en ekorre som samlar mat för vintern eller något i den stilen. Och allt detta samlade jag i ett dokument och sedan gjordes en mapp där jag samlade allt underlag som styrkte det jag skrev. Jag hänvisade till lagtexter, till barnkonventionen och till Migrationsverkets egna sidor. Tillslut bestämde vi oss att begära ett beslut, detta är något man kan göra när det gått mer än 6 månader i ett ärende. Risken? De kan neka begäran (inte ärendet) på belägg att det inte finns tillräckligt med information och sedan har man förbrukat sin enda chans att göra denna typen av begäran, då får man fint vänta på sin tur hos Migrationsverket. Eftersom vi fått förklarat för oss att vi skulle kanske behöva vänta ett år innan de ens öppnar vårt ärende kände vi bara "Nej, vi måste prova". Som jag nämnt är jag gravid och vi vill gärna ha så mycket som möjligt på det torra ... om min mans visum blev godkänt betydde ju detta att även han skulle kunna arbeta om det nu skulle vara så att jag får svårt att få arbete som gravid (borde jag skriva ett inlägg om diskremininering mot gravid på arbetsmarknaden? Kanske).
BESLUTET
Här pausade faktiskt jag detta inlägg då jag ville vara ärlig med exakt hur länge vi behövde vänta samt hur det hela utspelade sig – minns ni vad jag skrev i början på detta inlägg? Att jag alltså påbörjat detta inlägg innan vi fick beslut.
Så ... here we go! Det tog prick fyra veckor efter att vi skickad in begäran av beslut innan vi fick ett besked från Migrationsverket som både mejlade och ringde min man för att meddela att ansökan blivit beviljad. HURRA! Ni kanske kan förstå att jag har svävat på ljuva moln sedan i måndags sedan beslutet alltså nådde oss. Det är en enorm lättnad att vi inte behövde oroa oss för att landets myndigheter ska vilja splittra vår familj. Vi är så tacksamma för alla människor som delat sina erfarenheter. Det går att förstå hur det hela fungerar om man kan och är villiga att studera lagtexterna, migrationsverkets regler, migrationsverkets facebookssida och vad barnkonventionen säger. Kan man inte göra detta själv eller ser ens fall annorlunda ut ska man definitivt fundera på att få juridisk rådgivning. Så länge man är ärlig tror jag att man kommer långt.
Jag ville dela detta med dig som kanske befinner dig i en liknande situation eller med dig som vill ha en inblick i hur samhället kan fungera.
Vad innebar detta egentligen? Trots att lagen såg glasklar ut verkade det inte vara så hos Migrationsverket. Enligt lagen skulle anknytningspersonen till den som söker om ett uppehållstillstånd kunna slippa kraven på försörjning om 1, hen var en make eller maka och 2, om paret bott tillsammans under en längre tid eller på annat sätt kunde visa att relationen var väl etablerad. Visst låter det buslätt? Men icke. I lagen står det inte vad som definerar en etablerad relation och det står inte heller vad "en längre tid" är i faktiska siffror vilket innebär att detta kan tolkas hur som helst av vem som helst. Migrationsverket anser att försörjningskravet ska i regel gälla till en början men att undantag kan göras vid skäliga fall. På Migrationsverkets facebook-sida verkar det vara minst två år som anses klassas som en längre period, och helst då utomlands – det vill säga att detta inte riktigt räknas om man bott mer än två tillsammans i Sverige. Konstigt eller hur? Är det inte tiden tillsammans som är det viktiga? I vårt fall så hade vi ju däremot bott tillsammans utomlands i två år. Trots att jag vid två tillfällen pratat med två olika personer hos Migrationsverket kunde det aldrig bekräftas eller ens hintas om att vi, vårt fall, kunde vara ett sådant som slapp försörjningskravet. De får inte yttra sig om enskilda fall om dessa inte har öppnats av en handläggare som jag förstod det.
VARFÖR VILL MAN UNDVIKA FÖRSÖRJNINGSKRAVET?
Migrationsverket anser att anknytningspersonen själv ska kunna försörja den sökande samt eventuella gemensamma barn samt kunna ha en bostad av rimlig storlek. Detta är inte plättlätt för alla, dessutom hade jag fått sparken (läs: gravid/sparkad) och varit mammaledig. Vi hade dessutom bott i Australien så det var inte direkt enkelt att båda ordna bostad och arbete i Sverige – från andra sidan jorden – med dessa förutsättningar. Det GÅR, somliga klarar det, men det är inte hur enkelt som helst för alla. Vi hade ett helvete med hyrevärden vi hyrde lägenhet av i andrahand dessutom (läs: hyresvärd/hemsk) och arbetet jag hade var endast en timanställning där de inte kunde ge mig en fast anställning utan endast kunde erbjuda förlängning månadsvis. Sedan blev ju jag gravid (världens finaste lilla skatt men kanske dålig tajming, men när är det någonsin bra tajming?!). Om det fanns en chans att vi kunde komma runt försörjningskravet så skulle det underlätta enormt för oss och min man skulle kunna arbeta – han är utbildad vegansk kock och grafiskt designer.
BEGÄRAN OM BESLUT
Så jag gjorde det jag kunde. Jag pluggade. Oj, vad jag har läst lagtexter, andras ärenden, kikat på olika sidor och samlat på mig information likt en ekorre som samlar mat för vintern eller något i den stilen. Och allt detta samlade jag i ett dokument och sedan gjordes en mapp där jag samlade allt underlag som styrkte det jag skrev. Jag hänvisade till lagtexter, till barnkonventionen och till Migrationsverkets egna sidor. Tillslut bestämde vi oss att begära ett beslut, detta är något man kan göra när det gått mer än 6 månader i ett ärende. Risken? De kan neka begäran (inte ärendet) på belägg att det inte finns tillräckligt med information och sedan har man förbrukat sin enda chans att göra denna typen av begäran, då får man fint vänta på sin tur hos Migrationsverket. Eftersom vi fått förklarat för oss att vi skulle kanske behöva vänta ett år innan de ens öppnar vårt ärende kände vi bara "Nej, vi måste prova". Som jag nämnt är jag gravid och vi vill gärna ha så mycket som möjligt på det torra ... om min mans visum blev godkänt betydde ju detta att även han skulle kunna arbeta om det nu skulle vara så att jag får svårt att få arbete som gravid (borde jag skriva ett inlägg om diskremininering mot gravid på arbetsmarknaden? Kanske).
BESLUTET
Här pausade faktiskt jag detta inlägg då jag ville vara ärlig med exakt hur länge vi behövde vänta samt hur det hela utspelade sig – minns ni vad jag skrev i början på detta inlägg? Att jag alltså påbörjat detta inlägg innan vi fick beslut.
Så ... here we go! Det tog prick fyra veckor efter att vi skickad in begäran av beslut innan vi fick ett besked från Migrationsverket som både mejlade och ringde min man för att meddela att ansökan blivit beviljad. HURRA! Ni kanske kan förstå att jag har svävat på ljuva moln sedan i måndags sedan beslutet alltså nådde oss. Det är en enorm lättnad att vi inte behövde oroa oss för att landets myndigheter ska vilja splittra vår familj. Vi är så tacksamma för alla människor som delat sina erfarenheter. Det går att förstå hur det hela fungerar om man kan och är villiga att studera lagtexterna, migrationsverkets regler, migrationsverkets facebookssida och vad barnkonventionen säger. Kan man inte göra detta själv eller ser ens fall annorlunda ut ska man definitivt fundera på att få juridisk rådgivning. Så länge man är ärlig tror jag att man kommer långt.
Jag ville dela detta med dig som kanske befinner dig i en liknande situation eller med dig som vill ha en inblick i hur samhället kan fungera.
Photo by Liv Bruce on Unsplash